Mount Diablo
Idag (söndag) konsulterade jag SMHI:s hemsida och smet iväg strax efter elva med förhoppningen om att slippa undan en hel del regn. Efter typ femton kilometer - i början på uppförsbacken till Zinkgruvan - blev jag ifattkörd av Motala AIF:s cykelsektion (30-gruppen) som var på väg hemåt efter en fika i Åmmeberg, och jag passade på att haka på dem. Kul med sällskap (de verkade trevliga allihop) och draghjälp och riktigt kul att de visade en ny väg in mot Motala som jag inte visste om. Någonstans mellan Godegård och Nykyrka går det svänga vänster mot Bona och med stor sannolikhet kommer den bli standardvägen för mig framöver då den helt enkelt är mycket trevligare än Godegårdsvägen.
Jag nästlade mig med hela vägen till idrottsplatsen i Motala. Där blev jag tipsad om att det går att cykla på den nya vägen mellan Motala och Skänninge (även fast den fortfarande är stängd för trafik) och det var jag självklart tvungen att testa.
Sjutton kilometer orörd asfalt
Den enda trafiken jag stötte på var tre cyklister som cyklade på bredd.
Efter ett tag blev det nästan kusligt. Hela vägen för sig själv. "Har det hänt nåt?"
Jag var tvungen att spela in en film när jag kryssade fram över hela vägen. Det är inte ofta man får den möjligheten.
Säg den lycka som varar för alltid! Innan Skänninge fick jag en makalös punktering men erfarna lilla jag hade med mig både slang och nytt däck.
Men regnet slapp jag inte undan. De två sista kilometerna öppnades himlens portar.
