För två veckor sedan slet han sig, förra helgen mötte jag dem uppför Mariedammbacken och idag, precis i början på samma backe, stötte jag på dem igen. Matte hade fullt schå att hålla i hunden. Denna gång var jag helt enkelt tvungen att stanna för att prata lite, om inte annat för att lugna ned mig själv samt stilla min nyfikenhet.
"Nej, han lekte inte", upplyste matte med tysk brytning. "Han är nervös, orolig. För en stund sedan bet han en av mina vänner. Vi har varit hos en doktor som sade att han är en olycklig korsning."
Liam bröt antagligen också på tyska eftersom han var en korsning av två tyska raser (kommer inte ihåg vilka de var).
"Antagligen får vi göra oss av med honom. Det bästa är att ignorera honom". När jag förklarade att det var mig som hunden jagade för ett par veckor sedan blev hon förtvivlad. "Helt plötsligt höll jag bara i kopplet. Han kom loss på något sätt". Hon berättade att hon var förkrossad hela den söndagen och satt hemma och grät.
Efter att senare önskat henne lycka till med hunden fortsatte jag bestigningen av mastiga Mariedammbacken men hade fått så mycket att fundera och oroa mig över att jag inte har något minne av uppförsbacken. Det är dagens sanning - när jag väl "kom till sans" hade jag backen bakom mig och jag hade inget minne av att jag klättrat uppför.
Hädanefter när jag möter dem kommer jag kliva av cykeln och gå.
