Jag hade i alla fall tur med vädret

Jag cyklade iväg från Mjölby strax efter tio på förmiddagen och strax innan Fågelsta kändes det så bra att jag siktade på mitt personliga rekord (Mjölby-Askersund). Jag hade en rejält lovande snitthastighet när jag strax innan Mariedamm hörde en rejäl knall. Först trodde jag det var någon som sköt men det tog inte många tiondelar innan jag förstod att jag hade åkt på min första punktering på racercykel. Jag fasade när jag såg bakdäcket. Riktigt slitet på flera ställen. Hur var detta möjligt? Jag besiktade ju hjulen innan jag trampade iväg. Lite pirrigt kändes det att för första gången laga en punktering på racer men det gick bra (gissningsvis) och tolv minuter senare var jag beredd att trampa iväg igen. Det slitna däcket gjorde mig dock nervös då man typ såg slangen igenom slitytorna. 4½ kilometer senare och bara ett stenkast ifrån Mariedamm hände det som inte fick hända. Punktering på samma däck. Suck. Nu fick jag bittert erfara att det inte bara räcker med "hängslen" när man är ute på långturer. Det krävs svångrem också...

Efter att ha pratat med dotter Felicia på telefon och förklarat att det nu kommer dröja 4-5 timmar innan jag kommer hem så började jag att spatsera. Vad annat fanns att göra? Vädret var jättefint och det är helt okej att välja att inte gå hand i hand med dagens stressade och tidspressade samhälle utan istället välja sin egen väg och sitt eget tempo och försjunka in i sig själv i den förlovade vägrenens fantastiska värld. När jag gjorde mig av med bilen och började cykla insåg jag hur mycket mer man upptäcker och registrerar när man tar sig fram på vägarna. Hastigheten är lägre och intrycken från naturen är så många fler. Samma uppenbarelse även denna gång när jag klev av cykeln och promenerade istället. Så mycket mer man ser!

Är det så? Att alla fotgängare är tidigare cyklister som en gång i tiden fått punktering och fått ett uppvaknande? Behöver jag vara rädd för att jag kommer bli frälst fotgängare och alltså lägga cykelskorna på hyllan? Nej, så långt kommer det aldrig att gå. I takt med att skoskaven ökade (cykelskor är ju inte precis marschkängor) så minskade mitt intresse för natursceneriet och jag började istället fokusera på det närliggande diket. 7 ölburkar, en ölflaska, en stjärnskruvmejsel (tack, den plockade jag med mig), en splittrad cd-skiva och ett par kalsonger kom jag upp i innan Felicias mamma ringde och tipsade mig om en buss. En busshållplats låg endast tvåhundra meter framför mig och med fem kilometer kvar till Åmmeberg var äventyret över för den här gången. Jag behövde bara vänta en kvart och sedan tog det inte lång tid innan jag var i Askersund. Men jag var inte knäckt och hade lätt kunnat gå hela vägen.

I Zinkgruvan klev jag förövrigt in i "bensinmacken" och handlade Redbull och Nogger. Utanför hamnade jag i samspråk med en åttioårig dam med hatt och rullator. Hur pigg som helst och med ett munläder som en hästförsäljare. Jag trodde inte jag skulle komma därifrån. Vacker sommarhatt hade hon också.

Sensmoral:

1. En reservslang räcker inte. Hädanefter kommer jag ha två stycken på dessa långturer.
2. Lagningskit. Efter devisen "både hängslen och svångrem".
3. Slitna däck ska man inte ta lättsinnigt på. På sju mil gick bakdäcket från att klara en besiktning till att se för jävligt ut. Jag läste nånstans att man ska byta till nya däck efter 300 mil och det verkar stämma. Gissningsvis har jag cyklat 350 mil på däcket.