Grusade förhoppningar och nakenbad

Efter ett oförtjänt långt träningsuppehåll har jag nu haft tre raka fina cykeldagar i juli. I onsdags blev det första passet efter elva träningsfria dagar och det enda märkbara förkylningssymptomet är en förhöjd snorproduktion. Att pulsen skulle reagera så väl var väntat och det var inga bekymmer att ligga högt hela rundan. Däremot blev jag paff hur stark jag kände mig i benen och trots att det blev ett tufft pass till Zinkgruvan och tillbaka så kändes det knappt i benen när jag väl var hemma igen. Jag har nog inte känt mig så fräsch i benen sedan jag började med cykling.

Wallander, Wiliercykel, fräscha ben och ofräscha Musse Pigg-strumpor.

Igår blev det "två" pass - först till badet i Åmmeberg och efter en stund vidare till Zinkgruvan där jag köpte glass, "glassade" sittandes i solen innan jag förpassade mig hemåt igen.

Idag kändes benen typ som vanligt, det vill säga det brände i musklerna i uppförsbackarna. Turen i dag: Askersund-Mjölby och inledningsvis mitt problemväder med värme och hög luftfuktighet. Svettigast i Zinkgruvan där jag fick tanka med Redbull i kiosken. Resten av trippen gick i sightseeingtempo. I vackra Mariedamm tog jag en raggarsväng och i Godegård var tanken att kolla upp badet men en grusväg skrinlade dom planerna. Istället cyklade jag mot Godegård kyrka men även där gruslades allt med ytterligare en grusväg. Vafalls??

Nästa stopp blev istället vid en sjö och jag fann en sådan avskild och underbar plats att jag för första gången vågade mig på ett nakenbad. Sedan satt jag i cykelbyxorna och torkade i solen och detta blev ett av mina härligaste upplevelser inom cyklingen. Här kommer jag landa igen men då med badbrallor.

Från arkivet

Jag har haft en cykelblogg tidigare och mitt första och enda inlägg kommer här:

Välkommen till min blogg som mestadels kommer att handla om cykling. I maj 2009 började jag cykla till jobbet och jag inser nu att jag funnit min motionsform. I dagsläget blir det 12-13 mil per vecka men jag tar längre och längre omvägar när jag cyklar hem från jobbet för att lägga till ytterligare distans till mitt veckoschema. Jag kommer aldrig bli en snabb cyklist men hoppas i alla fall att jag kan få upp en sådan fart att jag till våren kan köpa en racercykel och lite snygga kläder därtill - utan att se alltför larvig ut. Matchvikten ligger på 90 kg. Den måste ned till åtminstone 85 kg. innan jag trär på mig en cykeltröja. Vill inte se ut som en stoppad korv. Och så drömmer jag om en cykeldator. Och en pulsklocka. Och läser böcker om näringslära och cykling. Jag är också en kreativ och klurande person och hoppas något av detta kommer återspegla sig i bloggen.

Lite har hänt sedan det inlägget skrevs. Jag har flyttat närmare arbetet och cykelpendlar därför inte till jobbet men trampar trots det i genomsnitt 30 mil/vecka. En stor anledning till den ökade volymen är faktumet att jag numera veckopendlar till mitt andra boende vilket gör 2x10 mil varje helg. Jag har dessutom gått ned 10 kg, köpt en Wilier La Triestina och en pulsklocka och ser inte ut som en stoppad korv i mina tajta cykelkläder.

Överträning...

Övertränad!? Av "misstag" blev det 42 mil denna vecka och de två senaste passen (2x10 mil) hade jag fasligt svårt att få upp pulsen så nu blir det två dagar utan cykling. Jag har inga problem med att vila från cyklingen efter att jag lärt mig en del om pulsträning. Återhämtning är också träning och det finns få saker inom cykling så frustrerande som att ge järnet utan att det ger utslag på pulsklockan. Förresten har jag reagerat häftigt på all träning efter Vätternrundan - jag har varvat rekordtider med rejäla bottennapp.

Jag har fyra arbetsdagar kvar innan jag går på en treveckorssemester. En vecka Schack-SM (tar med mig joggingskorna), en vecka med dottern (bland annat Liseberg) och en veckas besök i London hos min flickvän. Det blir bara en veckas cykling under semestern (i bästa fall) och jag räknar med att kunna kruta på ordentligt igen när semestern är slut.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Jag cyklade iväg från Mjölby strax efter tio på förmiddagen och strax innan Fågelsta kändes det så bra att jag siktade på mitt personliga rekord (Mjölby-Askersund). Jag hade en rejält lovande snitthastighet när jag strax innan Mariedamm hörde en rejäl knall. Först trodde jag det var någon som sköt men det tog inte många tiondelar innan jag förstod att jag hade åkt på min första punktering på racercykel. Jag fasade när jag såg bakdäcket. Riktigt slitet på flera ställen. Hur var detta möjligt? Jag besiktade ju hjulen innan jag trampade iväg. Lite pirrigt kändes det att för första gången laga en punktering på racer men det gick bra (gissningsvis) och tolv minuter senare var jag beredd att trampa iväg igen. Det slitna däcket gjorde mig dock nervös då man typ såg slangen igenom slitytorna. 4½ kilometer senare och bara ett stenkast ifrån Mariedamm hände det som inte fick hända. Punktering på samma däck. Suck. Nu fick jag bittert erfara att det inte bara räcker med "hängslen" när man är ute på långturer. Det krävs svångrem också...

Efter att ha pratat med dotter Felicia på telefon och förklarat att det nu kommer dröja 4-5 timmar innan jag kommer hem så började jag att spatsera. Vad annat fanns att göra? Vädret var jättefint och det är helt okej att välja att inte gå hand i hand med dagens stressade och tidspressade samhälle utan istället välja sin egen väg och sitt eget tempo och försjunka in i sig själv i den förlovade vägrenens fantastiska värld. När jag gjorde mig av med bilen och började cykla insåg jag hur mycket mer man upptäcker och registrerar när man tar sig fram på vägarna. Hastigheten är lägre och intrycken från naturen är så många fler. Samma uppenbarelse även denna gång när jag klev av cykeln och promenerade istället. Så mycket mer man ser!

Är det så? Att alla fotgängare är tidigare cyklister som en gång i tiden fått punktering och fått ett uppvaknande? Behöver jag vara rädd för att jag kommer bli frälst fotgängare och alltså lägga cykelskorna på hyllan? Nej, så långt kommer det aldrig att gå. I takt med att skoskaven ökade (cykelskor är ju inte precis marschkängor) så minskade mitt intresse för natursceneriet och jag började istället fokusera på det närliggande diket. 7 ölburkar, en ölflaska, en stjärnskruvmejsel (tack, den plockade jag med mig), en splittrad cd-skiva och ett par kalsonger kom jag upp i innan Felicias mamma ringde och tipsade mig om en buss. En busshållplats låg endast tvåhundra meter framför mig och med fem kilometer kvar till Åmmeberg var äventyret över för den här gången. Jag behövde bara vänta en kvart och sedan tog det inte lång tid innan jag var i Askersund. Men jag var inte knäckt och hade lätt kunnat gå hela vägen.

I Zinkgruvan klev jag förövrigt in i "bensinmacken" och handlade Redbull och Nogger. Utanför hamnade jag i samspråk med en åttioårig dam med hatt och rullator. Hur pigg som helst och med ett munläder som en hästförsäljare. Jag trodde inte jag skulle komma därifrån. Vacker sommarhatt hade hon också.

Sensmoral:

1. En reservslang räcker inte. Hädanefter kommer jag ha två stycken på dessa långturer.
2. Lagningskit. Efter devisen "både hängslen och svångrem".
3. Slitna däck ska man inte ta lättsinnigt på. På sju mil gick bakdäcket från att klara en besiktning till att se för jävligt ut. Jag läste nånstans att man ska byta till nya däck efter 300 mil och det verkar stämma. Gissningsvis har jag cyklat 350 mil på däcket.